The Most Feared Drug

THE MOST FEARED DRUG: HEROIN IS BOTH HEAVEN AND HELL

Literal translation fom Dagens Nyheter (DN) - 6 June, 2004- by
Frederic Kwesi Great Agboletey

Among all the earth's illegal drugs there is one that is uncontested king, one that causes more deaths, is hated and politically more notorious than others, one that has been the theme of more songs, poems, hate letters (letters of dread), than others, a drug, that some call both heaven and hell on earth.

Heroin is the non-scientific name for Diacetylmorphine and the name bestowed upon 3,0000 residents of Stockholm everyday. In the city, one has probably met a few of them and their protectors, those who slander them and possibly a parent.

No one can talk about a heroin rush without a smile. It is like talking about a love relation or salvation except one is talking about something associated with death itself.

- People would say: “please, don't taste it, it is too dangerous”.

- But I say: “Don't taste it, it is far too beautiful.” Says Katarina.

- I have tasted a lot of drugs before, I have been anorexic, traveled the world, has been a member of countless churches, all the while searching for “something” in myself, in others. When I took heroin it was as though for the first time, I had come home.

Now, the sores on the arms had healed and the children play on the steps of the single storey apartment block. Katarina had stopped using heroin for seven years, three months and ten days but can still appreciate the twenty year old of her present self who fell in love with that drug.

- All anxieties vanished, all worries, all the pain, all my neurotic psycho-angst, all my guilt and shame, the sadness and self-loathing, everything disappeared and I was over-washed by a warm wave of alleviation and elation, and an intensive sense of well-being. The rush was incomparable to anything I had known hitherto or after. It was not really a sense of being high or drunk but as though a loosening of a tight knot for the first time. That was how it felt.

After several months use, the enjoyment -rapture- lessened and continued use of the drug consisted of an attempt to approximate the initial thrill again. That thrill never re-occurred.

- Many heroin addicts glorify that first time feel the same way that lovers tend to glorify the introduction to their relationship.

- The difference is that, for heroin addicts there is nothing better, more fun, than regaining that introduction. In truth it is only the world's biggest blank.

- It took a month to begin and seven years to stop, says Katarina.

Jenny knows best about “to stop” and “not stop” using heroin. For example, she has the unofficial record at Sabbatsberg (Sabbat Hill - A Drug Rehabilitation Hospital in Stockholm), now shut down narcotics users department: In for drug poisoning, out and in again within a period of an hour and half.

The State has forcibly admitted her for drug rehabilitation four times, she has of her own free will made use of all of the nation's flora of treatment methods, from the Scientology Church's herbal treatments to the Stalinska collectives in nether regions of different countries and she has tried to quit by her own un-mediated effort more times than she dares to recall.

She certainly does not lack causes for quitting: as a 40 year old heroin addict her statistical mortality probability is twenty times more than the average mortality probability for the average person.

Just in these last years she has had a steel rod brutally inserted into her skull and a pair of scissors through the neck, when she was kidnapped and sat locked in with a mad man in a vehicle for a week and a week later a centimeter length of a nail had gone through her flesh and inserted itself into her wrist.

The majority of those who “mess around” with heroin are at the same time ceaselessly occupied with a drive to cease using heroin, even if it doesn't look like that to the observer.

- No one says: Now I shall be a drug addict for 20 years or even 2 years. One merely thinks; now I shall take only this roll and probably another strengthener and after that I'm off this rubbish. That is what one thinks the whole time and suddenly, twenty years have passed, says Jenny.

“To be bad or ill” is an expression employed to convey how to pass over the barrier to abstinence, it is a permit all heroin addicts, all the time are forced to identify with. Those who use heroin on a daily basis do not do it for the rush, except to avoid the withdrawal pains.

- It is all about keeping oneself healthy, to push off the withdrawal pain for a few hours. Now, when I have just had a fix, I am healthy and fit, normal and holding a conversation in peace and calm.

- But were I to be in bad shape, no one can sit here and interview me. The pain and forlornness is totally indescribable, it goes beyond words to describe how terrible one feels in such a state.

- To turn off without some substitution medicinal assistance is called “cold turkey”, and is classified in the medical literature as “inhumane”. But even with medicinal help it is said that withdrawing from heroin is inhumanely difficult.

The withdrawal pain is the same for all opiates, the process takes between a few days to a few weeks and is described as though one were continually dipping the body into hot, boiling oil, lifting it out and dipping it into freezing, ice cold water, at the same time as all of the body's conceivable fluids are being drained out and the muscles are twisted and ache with pain equivalent to severe torture.

The throat feels like a desert, the diarrhea is explosive, the limbs shake with severe fever and a giant iron brush sweeps wave after wave through the brains and geometrically increases all of life's conceivable problems that the heroin addicts bears with himself or herself and has all along masked and hidden all through the drug abuse period.

As it was with Jenny: Every time she went through withdrawal, there stood three small persons before her mind's eye. These are her children and they pose a whole lot of questions.

- The physical hell, one can probably suffer through. But the memories, the guilt, to think I have been a drug addict and prostituted (sold my body for sex) for twenty years, what shall I do with these hangovers? I am altogether too small to handle the weight of such a great angst.

All who have awakened, inflicted with regret after an excessive night of partying can identify with these feelings, but the difference is that most parties are for a night and then it is over, they don't last for several years and the majority of persons with hangovers also have an ordinary existence to return to.

Jenny lives in an eleven meter square room in an old builder's barracks that she has hired from Huddinge's biggest black market landlord for 3,000 Swedish Kronors a month, including nothing; water, electricity, heating and sewerage, one must obtain or arrange by oneself.

Beside the table with a coffee brewer and photographs of her children stands a bucket with chlorine.

That is her toilet. Jenny sis by the small table, a cloth covered table with a flower vase and an oily coffee cup saucer and delves again. With the needle. In the arm. It is altogether quite. After ten minutes and twenty attempts, eventually, she locates a vein under the cartilaginous skin after trying harder, a little blood streams into the needle before it empties into the vein.

The difficulty of stopping is perhaps a difficulty for the heroin addict to vanquish the temptation of doing it again.

Historically there are two mass opiate mass withdrawals. The first one occurred soon after Mao Zedong ascended into power in China in 1949. Due to Great Britain's opium based trade in East Asia, there was at this point in time over 30 million opium users in China.

Opium was the dominant drug and was used at festivities and for relaxation by a large segment of the population and was enjoyed with great enthusiasm in these circles.

Mao feared opium's domineering effect on the citizens and shut down all opium halls which at the same time coinciding with the breaking off of all contacts with the outside world led to a cessation of the inflow of all opium streaming in from India.

The other instance of mass withdrawal from opium occurred soon after the Vietnam War, then those studies that passed under the name “The Golden Rays” - since the method included urine tests - showed that 30 percent of the American soldiers who came home from Vietnam were either opium, heroin or morphine dependent.

During the war, opiates were cheap pain killers and escape zones and was used extensively by more than a third of soldiers who became dependent. After coming home, both the drugs and soldiers changed environment, it thus was the case that usage for the most part, was inappropriate to setting and social failure was an action many ceased engaging in.

After eight months had three-thirds of all dependents ceased with the drug spontaneously of and by themselves, despite the fact that access to opiates was not any less in the USA than in Vietnam.

By itself, dependency to heroin is tied to heroin's effect on the central nervous system receptor for endorphins, which is an abbreviated form for “endogenous morphine like substances” and these are the substances that control the human body's pain response effect.

The experience of those who are opium dependent lies outside most normal persons experience frame of reference and it can be difficult to set one's self in such a position. Therefore contemplatively it is inconsiderate to condemn those who cannot stop heroin dependency as loose characters incapable of self control and motivation.

Markus Heilig, a post doctoral researcher with a psychiatric clinic at Huddinge ( A suburb of Stockholm) Hospital, usually employs the analogy with food to create an understanding of how hard it can be to stop opiate use after long time of use.

- To most people who think that “they can just quit” use, I often say: reduce your energy intake to 40 percent under three months, then you can ascertain how it feels to be desperate for something. It is difficult to convey the power of dependency. Many who have been opium dependent must live with a life long, physical desire for the drug even after one breaks off from its use. The heroin damages the involved receptors in the brain for all time.

Stockholm's average 3,000 heroin dependents, who some in society see as conscious-less, criminal machines, loose hippies or just altogether weak souls, he calls with compassion “my patient group” as if they were a gathering of diabetics or asthmatics. And that is what they really are, implies Markus Helig, there are no reasons why not to handle the heroin addicts in any other way.

For some reason, the treatment of these group of persons in Sweden has a tradition of being characterized by imprisonment, bullying and a form of moral rectitude. Persons are cast out of the treatment programs for slight oversights and it takes many years to qualify for adequate care. They are hunted by the police instead of being given the appropriate medical care they have the right to.

- Think about it, were one to handle elderly diabetics in similar manner, where in like manner genetic dispositions and behavior work together or alcoholics or overweight patients, or those with stomach cancer or lung cancer for that matter. There is no patient group discriminated against with such intensity and negative consequences as heroin addicts, he says.

Of all the ways that lead individuals away from heroin, there are two that are well documented better than all others: “Metadon and “Buprenorfin”, which are sold in Sweden under the brand name “Subutex”.

Both are opiates that replace heroin at the endorphin receptor zones in the brain and make the desire for heroin dissipate without giving the user any rush. The halfway point in the body is significantly longer which implies that only one daily dose is required. “Subutex” blocks, beside, the eventual“kick ' from an eventual dose of heroin.

- In medical practice there are many chronic situations or instances where it is permissible to threat (the patient) with life long medication, there is nothing out of the ordinary about it. These preparations give humans their lives back. In my studies with “Subutex”, 75 percent of the patients “took their mats and walked away”, says Markus Heiling.

Since those first experiments with “Metadon”in the 1960s only about a tenth of the nation's heroin addicts have had access to the treatment, a limitation that the Social Welfare Department has recently decided to remove for humanitarian reasons and to minimize the illegal trade in the preparation.

But it is only a few who are seriously dependent on only “Subutex” and “Metadon”, a larger part, are those who enjoy these and sell them on the black market to be consumed by heroin addicts who do not have access to legal treatment and therefore “step down” with help of the drug.

Self medication is also Jenny's next strategy, she has gathered enough money so she can travel to the city, to buy a few cartons of “Subutex” from a new contact in the business and later “turnoff” from the heroin itself, at home, in the builders barrack.
Only, when she is stable on “Subutex” can she stand on her feet and try and put herself on a legal “Subutex” treatment plan.

- It is the administrators who make heroin use so difficult not the drug heroin by itself. It is so difficult and disappointing all the time, one goes through the city, here and there in town, between the various suburbs, arrange for money, arrange for drugs, stand and wait for someone who isn't going to show up, afraid that one shall fall into withdrawal, feel the thirst that inevitably sets a knife to one's throat and take the money back.

- From early in the morning till late at night the tormenting fix and moving touch is more full time than part time.

- Obviously, I am afraid to stop since I am afraid to fail again, but as you all understand, I am seeking for something other than this.

Text by Ia Genberg

Heroin är både himmel och helvete

Bland jordens alla illegala droger finns det en oomtvistad kung, en som orsakar mer död, avsky och politiska bekymmer än de andra, som varit föremål för flest sånger, dikter och hatbrev och som kallats för både himlen och helvetet på jorden.
Heroin är vardagsbeteckningen på diacetylmorfin och namnet på omkring 3.000 stockholmares vardag. På stan har träffat några av dem och några av deras beskyddare och belackare - och en förälder.

Flest i Stockholm
År 1979 använde 2.250 personer i Sveige heroin regelbundet och lika många använde det i ett blandat bruk.
* År 1998 använde 7.200 heroin i och ytterligare 5.500 brukare av andra droger tog heroin ibland.
* Flest bor i Stockholm, men Malmö har fler narkomaner per invånare än huvudstaden.

Kända opiatanvändare
Bismarck
Marcus Aurelius
Paul McCartney
Johnny Thunders
Thomas Thorild
Malcolm X
Hjalmar Bergman
Hermann Göring
Ray Charles

Läs mer
• Olika droger, olika epoker
• Lagstifningen kring narkotika
• F.d. heroinisten Alex
• Simons styvfar, den ende som bryr sig
• Statistik och politik
• Tillverkningen

Förstora bilden

Förstora bilden

Förstora bilden
Ingen verkar kunna berätta om ett heroinrus utan att le. Det är som att tala om förälskelse, eller frälsning, fast man pratar om något som mest associeras med döden själv.

- Folk säger: testa inte, det är för farligt.

- Men jag säger: testa inte, för det är för skönt. Säger Katarina.

- Jag hade provat en massa droger innan, varit anorektisk, rest i världen, varit med i olika kyrkor och hela tiden sökt efter något, i mig själv eller i andra. När jag tog heroin var det som att för första gången komma hem.

Numera har ärren på armarna läkt och barnen leker i radhusets trappa. Katarina slutade med heroin för sju år, tre månader och tio dagar sedan men kan fortfarande förstå den tjugoåriga upplaga av sig själv som blev så förälskad i den där drogen.

- Alla bekymmer försvann, all oro, all smärta, all min neurotiska psykoångest, all skuld och skam, tristessen och ledan, allting försvann och jag översköljdes av en varm våg av lättnad och intensivt välbefinnande. Ruset liknade ingenting som jag känt förr eller senare. Det var egentligen inte en berusning utan en hård knut som löstes upp för första gången. Så kändes det.

Efter en dryg månads användning mojnade förtjusningen och det fortsatta umgänget med drogen bestod av försök att känna den ursprungliga förälskelsen igen. Den kom aldrig tillbaka.

- Många heroinister glorifierar den där första tiden på samma sätt som många kärlekspar kan glorifiera inledningen på sitt förhållande.

- Skillnaden är att för heroinisten finns det inget mer kul att hämta efter den där inledningen. Det är bara världens största jävla nitlott.

- Det tog en månad att börja och sju år att sluta, säger Katarina.

JENNY VET DET MESTA om att sluta och inte sluta med heroin. Exempelvis innehar hon det inofficiella rekordet på Sabbatsbergs nu nedlagda narkomanvårdsavdelning: In för avgiftning, ut och in igen under loppet av en och en halv timme.

Staten har tvångsvårdat henne fyra gånger, hon har frivilligt avverkat landets hela flora av behandlingsmetoder, från Scientologikyrkans örtkurer till stalinistiska kollektiv i olika landsändar, och hon har försökt att lägga av på egen hand fler gånger än någon orkar tänka på.

Hon saknar inte alls skäl att sluta: som 40-årig heroinist är hennes statistiska dödlighet förhöjd med 20 gånger jämfört med genomsnittet.

Bara under det sesnaste året har hon fått en rörtång i huvudet och en sax genom halsen, hon har blivit kidnappad och suttit inspärrad med en galen man i en bil i en vecka och en centimeterbit av en nål som gick av sitter sedan några veckor och skaver inuti handleden.

De flesta som sysslar med heroin är även oupphörligen sysselsatta med att sluta med heroin, även om det kanske inte syns utåt.

- Ingen säger: nu ska jag knarka i 20 år, eller ens i två år. Man tänker: nu ska jag ta den här silen bara och kanske någon enstaka till, och DÄREFTER ska jag lägga ner den här skiten. Så tänker man hela tiden och plötsligt har det gått 20 år, säger Jenny.

"Bli dålig" är uttrycket för att passera över gränsen till abstinens, det tillstånd alla heroinberoende hela tiden tvingas förhålla sig till. Den som tar heroin på daglig basis gör det inte för att nå ett rus, utan för att undkomma abstinensen.

- Allt handlar om att hålla sig frisk, att skjuta upp abstinensen några timmar. Nu, när jag precis tagit en fix, är jag frisk och vanlig och snackar och är lugn.

- Men om jag vore dålig skulle ingen kunna sitta här och intervjua mig. Den smärtan och ångesten är helt obeskrivlig, det går inte att förklara hur dåligt man mår.

Att tända av utan några medicinska hjälpmedel kallas "cold turkey", och klassas av medicinhandböcker som inhumant. Men även med medicinsk lindring omtalas avtändning från heroin som något omänskligt svårt.

Abstinensbesvären är desamma vid alla opiater, processen tar mellan ett par dagar till några veckor och beskrivs som att omväxlande sänka ner kroppen i het olja och iskallt vatten samtidigt som alla upptänkliga kroppsvätskor läcker ut och musklerna värker som av tortyr.

Halsen blir en öken, diarrén sprutar explosivt, lemmarna skakar av feber och en stor, mental rotborste drar varv efter varv i hjärnan och föser upp alla de problem som heroinet både fört med sig och maskerat under den tid man levt med drogen.

Som med Jenny: varje gång hon går in i abstinensen står där tre små människor framför hennes inre blick. Det är hennes barn och de har en del frågor.

- Det fysiska helvetet kan man kanske genomlida. Men minnena, skulden, tanken på att jag knarkat och sålt sex i tjugo år, vad ska jag göra av den baksmällan? Jag är alldeles för liten för att hantera så stor ångest.

Alla som har vaknat upp plågad av ågren efter en blöt fest kan känna igen känslan, med skillnaden att flertalet fester varar en kväll och inte flera år och att de flesta människor med ordinär bakfylla också har ett ordinärt liv att återgå till.

Jenny bor på elva kvadrat i en före detta byggbarack som hon hyr av Huddinges största svarta hyresvärd för 3.000 kronor i månaden inklusive ingenting: vatten, el, värme och avlopp får man fixa själv. Bredvid bordet med kaffebryggaren och fotografierna på barnen står en hink med klorin.

Det är toaletten. Jenny sitter vid det smulfria, dukbeklädda bordet med blomvas och bullfat och gräver igen. Med kanylen. I armen. Det är helt tyst. Efter tio minuter och 20 försök svarar äntligen en ven under brosket och lite blod strömmar in i sprutan innan den töms.

Svårigheterna med att sluta är kanske det som är besvärligast för en heroinist att vinna omgivningens förståelse inför.

Historiskt finns det två opiatmassavgiftningar. Den första skedde strax efter att Mao Zedong fick makten i Kina 1949. På grund av Storbritanniens opiumbaserade handel i Östasien fanns det vid denna tidpunkt 30 miljoner mer eller mindre beroende opiumrökare i Kina.

Opium var den dominerande drogen och brukades till fest och för avkoppling av stora delar av befolkningen och användes mer entusiastiskt i vissa kretsar.

Mao fruktade opiumets sederande effekt på medborgarna och stängde alla opiumhålor vilket tillsammans med de avbrutna kontakterna med omvärlden ledde till att indiskt opium slutade strömma in i Kina.

Den andra massavgiftningen skedde strax efter vietnamkriget, då de studier som gick under namnet "den gyllene strålen" - eftersom metoden inkluderade urinprov - visade att 30 procent av de amerikanska soldater som kom hem från Vietnam var beroende av antingen opium, morfin eller heroin.

Under kriget var opiater en billig smärtlindrare och tillflyktsort och användes av långt fler än den tredjedel som blev beroende. Efter hemkomsten, då både drogen och soldaterna bytte miljö, blev användningen för de flesta en apart, missanpassad och socialt underkänd handling som flertalet slutade med.

Efter åtta månader hade två tredjedelar av de beroende upphört med drogen spontant och av sig själva, trots att den faktiska tillgången på opiater inte var mindre i USA än i Vietnam.

De historiska exemplen används både för att argumentera hur enkelt och hur svårt det är att sluta med opiater. Enkelt för att 30 miljoner kineser och hundratusentals vietnamveteraner lyckades, svårt för att det krävdes en kulturrevolution med nationell isolering respektive en geografisk förflyttning från en värld till en annan.

Själva beroendet är knutet till heroinets inverkan på det centrala nervsystemets receptorer för endorfiner, vilket är en förkortning för "endogena morfinliknande substanser" och det ämne som sköter kroppens smärtlindring.

Heroinet rånar kroppen på dess naturliga mekanism, tar endorfinernas plats och gör, efter en tids toleransökning, heroinisten lika beroende av sitt heroin än alla människor av sitt endorfin.

Upplevelserna hos de opiatberoende ligger utanför de flesta människors referensramar och kan vara svåra att sätta sig in i. Därför betraktas de som inte förmår sluta med heroin ibland som karaktärslösa och svaga, utan impulskontroll och motivation.

Markus Heilig, docent och forskningschef vid psykiatriska kliniken på Huddinge sjukhus, brukar göra analogier med mat för att skapa förståelse för hur svårt det kan vara att sluta med en opiat efter längre tids bruk.

- Till folk som tycker att "det är väl bara att lägga av" brukar jag säga: reducera ditt energiintag till 40 procent under tre månader, så får du se hur det är att vara desperat efter något. Det är svårt att förstå beroendets kraft. Många som varit opiatberoende får leva med en livslång, fysisk längtan efter drogen även efter avtändningen. Heroinet skadar de inblandade receptorerna i hjärnan för alltid.

Stockholms omkring 3.000 heroinberoende individer, som av andra ses som samvetslösa kriminalitetsmaskiner, slappa hippies eller bara allmänt svaga själar, kallar han ömt för "min patientgrupp", som om det vore en samling diabetiker eller astmatiker. Och så är det också, menar Markus Heilig, det finns inga skäl att behandla just heroinisterna på något annat sätt.

- Av någon anledning är vården av den här gruppen i Sverige av tradition präglad av pennalism, översitteri och moraliserande uppfostringsfasoner. Folk kastas ut ur behandlingsprogram för små förseelser och det tar flera år att kvalificera sig för adekvat vård. De jagas av polisen i stället för att få den medicinska hjälp de har rätt till.

- Tänk om man skulle behandla åldersdiabetiker på samma sätt, där också genetiska faktorer och beteendet samverkar, eller alkoholister, eller patienter med fetma, magsår eller lungcancer. Det finns inga medicinska eller etiska skäl att göra åtskillnad på diagnoserna. Ingen patientgrupp diskrimineras så hårt och konsekvent som heroinister, säger han.

Av alla vägar som leder individer bort från heroinet är det två som är dokumenterat bättre än de andra: metadon och buprenorfin, som i Sverige saluförs under varunamnet Subutex.

Båda är opiater, tar heroinets plats i endorfinreceptorerna och gör att suget efter heroin försvinner utan att ge användaren något rus. Halveringstiden i kroppen är betydligt längre vilket innebär att bara en enda daglig portion behövs. Subutex blockerar dessutom kicken från en eventuell dos heroin.

- Inom medicinen finns många kroniska tillstånd som behandlas med livslång medicinering, det är inte något konstigt. De här preparaten ger människor livet tillbaka. I mina studier med Subutex tog 75 procent av patienterna sin säng och gick, säger Markus Heilig.

Sedan de första experimenten med metadon på 1960-talet har bara en tiondel av landets heroinister fått tillträde till behandling, en begränsning som Socialstyrelsen nyligen beslutat att ta bort - av humanitära skäl och för att minska den illegala handeln med preparaten.

Men det är få som knarkar seriöst enbart på Subutex eller metadon, och en stor delen av det som läcker ut och saluförs på den svarta marknaden konsumeras av heroinister som saknar tillgång till legal behandling och därför själva trappar ner med hjälp av något av medlen.

Självmedicinering är också Jennys nästa strategi, hon har samlat pengar nog för att åka in till city, köpa några kartor Subutex av en ny kontakt i branschen och sedan tända av från heroinet själv, hemma i byggbaracken. Först när hon är stabil på Subutex kan hon komma på fötter och försöka ta sig in på en legalt reglerad subutexbehandling.

- Det är administrationen som gör heroinet så extremt jobbigt, inte heroinet i sig självt. Det är så jävla besvärligt hela tiden, man åker hit och dit genom stan, mellan olika förorter, fixar pengar, fixar knark, står och väntar på någon som inte dyker upp, är rädd att man ska hinna få abstinens, suger av en torsk som sedan sätter en kniv mot ens hals och tar pengarna tillbaka.

- Från tidig morgon till sen natt är det ett jävla fixande och trixande på heltid, mer än heltid.

- Självklart är jag rädd för att sluta eftersom jag är rädd för att misslyckas igen, men som alla förstår längtar jag efter något annat än detta.

Text: Ia Genberg Illustration: Jesper Waldersten