”Sweden
Ought to Lead the Way for a New Financial System”
Published 16 August 06:48
Gabriel Urwitz suggests a new, more robust
financial system: Most important is that bankers and other financial
institutions that are risk takers are regulated better than before the economic crisis.
It is urgent that the new regulations of the financial system are similarly developed
in different nations. Here, Sweden being the current chair holder of the EU,
have a very important role to play. Ultimately every individual nation must
assume responsibility for its own financial institutions and markets. "I will
therefore advocate that Sweden leads the way for regulation changes", writes
business man and former professor in financial economy Gabriel Urwitz.
The ongoing economic crisis with brutal clarity has shown that the present
financial system has serious shortcomings. At the same time we cannot tolerate
a repetition of a globally encompassing crisis every tenth or fifteenth year.
The cost to the national economy will be too high.
I have sketched two coherent articles – one published here on DN debate and
another simultaneously published on the debate side on the net (DN.se/urwitz) – about how a robust financial system
can be created. In the first article I commented
in points form a few of the most acute questions that are nowadays being
discussed in different places. In the second on the net I go through the
quantitative regulations of bankers and other financial institutions as a basis
for establishing a durable system.
How should the supervision of the financial system be organised?
One of the questions being discussed intensively internationally is how
supervision of the financial system should be organised. Should the central bank
have sole responsibility to supervise, something that for example the Tory
Party in England is advocating? Or can supervision be effectively apportioned
as in Sweden between the Central Bank and the Finance Inspection Department
(FI)? My understanding is that it is not per se a central question exactly how the
supervision is organised, if it is supposed to be one or several organs that
are supposed to have supervision responsibility. Every model comes with its
pros and cons. The Swedish model with a finance inspection with supervisory oversight
over individual institutions and markets and then the Central Bank with
responsibility for the system can very well work. It requires in any case a
high degree of concurrent coordination of supervision between FI, RB and even
the Finance Department (FD), these three or more bodies together must concurrently
create a macroeconomic evaluation of the degree of risk and consequences for
the economy.
The decisive determinant for supervision quality is that the respective
bodies develop their competence as needed. Where it concerns Sweden, the
Central Bank has been a model while the Finance Inspection department hitherto not
lived enough up to its expected competence requirements. The new director
general with his own great competence has created a continuation so that the
finance inspection department can be one of the most powerful pervasive institutions
where it concerns supervision of financial stability and very well take that
responsibility together with the Central Bank and the Finance Department. There
could be a need in Sweden for investigating possible administrative laws
pertaining to issues of having different institutions with their own
independence that must cooperate at the same time.
Ought the
Central Bank have several goals than the goal of watching the inflation
according to the consumer price index?
Not least in Sweden has this need been rested. (See Urban Bäckström and Jörgen Appelgren DN Debate
29/6). Several debators imply that the central bank must also watch different
asset prices such as prices for stocks, houses and commercial properties among
others. This is a complex question where it is easy to say that a central bank
should add additional goals but we are not certain how these in any case should be
managed. There are no macro economic theories developed that can answer the
question about how a central bank should act in directing different asset
prices and what then happens with how the whole economy looks like. I believe
this question is wrongly framed and is certainly better formulated so that a
central bank should have an inflation goal. The financial stability becomes a
more compelling goal since lack of stability as in present day’s crisis can
imply that the monetary policy becomes ineffective (for example when the interbank
market collapses). It is therefore a necessity that a central bank must have a
clearly specified responsibility for stability in the financial system.
Should the
banks who take in deposits and therefore seen as key to system have limitations
on what they can do?
The current crisis shows quite clearly that it is not possible to a priori
to distinguish the financial institutions that are systems important from those
that are not.
The Federal Reserve in the U.S., for example, has supported money market
funds and insurance companies, institutions that before the crisis were
considered as non system key institutions.
The Central Bank in Sweden has supported Kaupthing Bank of Sweden and
Carnegie, both of which before the crisis were hardly regarded as a system of
key institutions. In other words, the question of what is a system important
institution is a dynamic question, where the circumstances in a given case may
make an institution system important
when normally it is not.
This is based on the fact that all financial institutions and markets are
interwoven in a complex system interdependency in which more or less virtually every link in
the system under certain circumstances can become system important. Conclusively,
it hardly makes sense to regulate which institutions are system important and
which are not, and also not detail regulate what activities a system important
institution may conduct.
Is it possible to do something
about the problem of so-called moral hazard, namely that the state must stand
for many of the risks when a crisis arises?
Yes. One solution could be,
for example that the lender (not normal depositors) to a bank must accept that
the various debt instruments can be automatically converted into equity under
certain circumstances. These circumstances could be a crisis as today’s. Today,
different nations have been forced to put up considerable resources to recapitalise
different banks. If lenders are forced to accept that a bank's debt instruments
are convertible into equity, then this would mean two things.
1.
Partly a solution to the moral
hazard problem since the state does not automatically have to inject its
capital to the equity of a bank with large losses which is eroding its own
capital, rather this would in the first hand be the lenders obligation.
2.
Partly should the risk that a
bank’s debt instruments is convertible into equity constitute a burden on these
instruments and imply that lenders must take into account this risk and
therefore in a greater degree than it is now, follow a bank's development.
It is
important that the regulation of the financial system as much as possible takes
place through international agreements so that the regulations are similarly designed
in different countries. Here the Swedish government during its time as EU
Presidency has a very important role to play in dealing with these issues. It
is crucial that the politicians' attention focused on the substantive issues.
There is a risk that issues where a large number of countries have to
come to agreement can cause the process of reaching an agreement to take a long
time and that it is likely that unfortunate compromises can be reached. In the
end, each individual country must take responsibility for their financial
institutions and markets and I would therefore advocate that Sweden takes the
lead in the changing of regulations.
Gabriel
Urwitz,
ordförande Segulah Advisor AB,
tidigare professor i finansiell ekonomi.
Läs del 2: "Nödvändigt förändra reglerna för
bankerna"
debatt@dn.se
”Sverige bör gå i spetsen för
ett nytt finansiellt system”
Publicerat i dag. 06:48
Gabriel
Urwitz föreslår ett nytt robust finansiellt system: Viktigast är att bankers
och andra finansinstitutioners risktagande regleras bättre än före den
ekonomiska krisen. Det är angeläget att den nya regleringen av det finansiella
systemet blir likartat utformad i olika länder. Här har Sverige som EU:s
ordförande en mycket viktig funktion att fylla. I slutändan måste varje enskilt
land ta ansvar för sina finansiella institutioner och marknader. Jag vill
därför förespråka att Sverige går i spetsen för
regelförändringarna, skriver affärsmannen och förre professorn i finansiell
ekonomi Gabriel Urwitz.
Skriv ut Tipsa
Textstorlek
Affärs- och finansman
Gabriel
Urwitz, född 1949,
är affärs- och finansman. Han doktorerade vid Carnegie-Mellon University. Han
blev känd när han tillsammans med Robert Weil skapade Gotagruppen 1986–1990
genom en sammanslagning av ett större antal provinsbanker med Götabanken. Han
är styrelseordförande i riskkapitalbolaget Segulah och adjungerad professor i
finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.
Källa:
Wikipedia
Läs mer:
Den pågående ekonomiska krisen har med brutal tydlighet visat att dagens
finansiella system har allvarliga brister. Det är en illusion att tro att det
går att skapa ett nytt system som är fritt från kriser. Samtidigt kan vi inte
tolerera att det uppstår omfattande globala kriser vart tionde eller femtonde
år. Den samhällsekonomiska kostnaden blir för hög.
Jag skissar
i två sammanhängande artiklar – en i papperet här på DN Debatt och en som
samtidigt publiceras på debattsidan på nätet (DN.se/urwitz) – hur ett robust
finansiellt system skulle kunna skapas. I den första artikeln kommenterar jag
här i punktform några av de mest akuta frågor som för närvarande diskuteras på
olika håll. I den andra på nätet går jag igenom de kvantitativa regleringar av
banker och andra finansiella institutioner som behövs för att bygga ett nytt
hållbart system.
Hur bör tillsynen av det finansiella systemet organiseras?
En av de frågor som
diskuteras intensivt internationellt är hur tillsynen av det finansiella
systemet skall organiseras. Skall centralbanken ensam ha ansvaret för all
tillsyn, något som till exempel Torypartiet i England driver? Eller kan
tillsynen effektivt delas upp som i Sverige mellan till exempel Riksbanken och
Finansinspektionen? Min uppfattning är att det inte är en central fråga exakt
hur tillsynen organiseras, om det skall vara en eller flera organ som skall ha
tillsynsansvaret. Varje modell kommer att ha sina fördelar och brister. Den
svenska modellen med att ha Finansinspektionen (FI) med tillsyn över enskilda
institutioner och marknader och sedan ha Riksbanken (RB) med ansvar för
systemet kan mycket väl fungera. Det måste i så fall till en större löpande
koordinering av tillsynen mellan FI, RB och även Finansdepartementet (FD), där
dessa tre organ tillsammans löpande måste göra en makroekonomisk bedömning av
riskläget och konsekvenserna för samhällsekonomin.
Det
avgörande för kvaliteten på tillsynen är att respektive organ utvecklar den
kompetens som behövs. När det gäller Sverige har RB här varit ett föredöme
medan FI hittills inte tillräckligt har levt upp till de kompetenskrav som
måste ställas. Den nye generaldirektören med stor egen kompetens har skapat
förutsättningar för att FI skall kunna bli en i alla avseenden slagkraftig
institution när det gäller tillsynen av den finansiella stabiliteten och väl ta
sin del av ansvaret ihop med RB och FD. Det kan i Sverige finnas behov av att
utreda eventuella förvaltningsrättsliga frågeställningar med att ha olika
institutioner med egen självständighet som samtidigt skall samverka.
Bör centralbanker ha fler mål än målet att bevaka inflationen enligt
konsumentprisindex?
Inte minst i Sverige
har sådana krav rests (se Urban Bäckström och Jörgen Appelgren DN Debatt 29/6).
Flera debattörer menar att en centralbank också måste bevaka olika
tillgångspriser som priset på aktier, hus, kommersiella fastigheter med mera.
Detta är en komplex fråga där det är lätt att säga att en centralbank skall ha
ett vidare mål men där vi faktiskt inte vet hur detta i så fall skall hanteras.
Det finns ingen makroekonomisk teori utvecklad som kan svara på frågan om hur
en centralbank skall agera för att styra olika tillgångspriser och vad som då
händer med ekonomin totalt sett. Jag tror denna fråga är felformulerad och
snarare bör formuleras så att en centralbank skall ha ett inflationsmål som nu
men måste också ha stabiliteten i det finansiella systemet som ett tydligare
mål. Den finansiella stabiliteten blir ett övergripande mål eftersom avsaknaden
av stabilitet som bland annat dagens kris visar kan innebära att
penningpolitiken blir verkningslös (till exempel om interbankmarknaden
kollapsar). Därför måste en centralbank också ha ett tydligt ansvar för
stabiliteten i det finansiella systemet.
Bör
banker som tar emot inlåning och som därför betraktas som systemviktiga ha
begränsningar i vad de kan syssla med?
Dagens kris visar med all önskvärd tydlighet att det inte på förhand går
att särskilja finansiella institutioner som är systemviktiga från dem som inte
är det. Federal Reserve i USA har till exempel stöttat penningmarknadsfonder
och försäkringsbolag, institutioner som före krisen betraktades som icke
systemviktiga institutioner. Riksbanken i Sverige har stöttat Kaupthing Bank
Sverige och Carnegie, som båda före krisen knappast betraktades som systemviktiga
institutioner. Med andra ord är frågan vad som är en systemviktig institution
en dynamisk fråga, där omständigheterna vid ett givet tillfälle kan göra en
institution systemviktig som normalt inte är det. Detta hänger ihop med att
alla finansiella institutioner och marknader är sammanvävda i ett komplext
system där i stort sett varje länk i systemet under vissa omständigheter kan
bli systemviktig. Slutsatsen är därför att det knappast är meningsfullt att
reglera vilka institutioner som är systemviktiga och vilka som inte är det och
att inte heller i detalj reglera vilken verksamhet en systemviktig institution
får bedriva.
Går det att göra något åt problemet med så kallad moral hazard, det vill
säga att staten måste stå för många av riskerna när en kris uppstår?
Ja. En lösning skulle till exempel kunna vara att långivare (inte normala
insättare) till en bank måste acceptera att olika skuldinstrument automatiskt
kan konverteras till eget kapital under vissa omständigheter. Dessa
omständigheter skulle kunna vara en krissituation som dagens. I dag har olika
stater tvingats ställa upp med avsevärda resurser för att rekapitalisera olika
banker. Om långivare tvingas acceptera att en banks skuldinstrument kan
konverteras till eget kapital så skulle detta innebära två saker.
1. Dels en lösning på moral hazardproblematiken eftersom staten inte
automatiskt måste skjuta till eget kapital om en bank med stora förluster
urholkar sitt egna kapital utan detta skulle i första hand långivarna tvingas
göra.
2. Dels skulle risken att en banks skuldinstrument kan konverteras till
eget kapital innebära en hämsko på dessa instrument och innebära att långivarna
måste ta hänsyn till denna risk och därför i större utsträckning än nu följa en
banks utveckling.
Det är angeläget att regleringen av det finansiella systemet till så stor
del som möjligt sker genom internationella överenskommelser så att reglerna
blir likartat utformade i olika länder. Här har svenska regeringen under sin
tid som EU:s ordförandeland en mycket viktig funktion att fylla genom att driva
på dessa frågor. Det är av avgörande betydelse att politikernas uppmärksamhet
riktas in på de väsentliga frågorna.
Det finns en risk att frågor där ett stort antal länder skall komma överens
kan medföra att processen att nå en överenskommelse tar lång tid och att det
sker olyckliga kompromisser. I slutändan måste varje enskilt land ta ansvar för
sina finansiella institutioner och marknader och jag vill därför förespråka att
Sverige går i spetsen för regelförändringarna.
Gabriel Urwitz,
ordförande Segulah Advisor AB,
tidigare professor i finansiell ekonomi.
Läs del 2: "Nödvändigt förändra reglerna
för bankerna"
debatt@dn.se
